Dan Berglund
Efter flera års tystnad får nu dagens ljus äntligen möta Dan Berglunds sjunde album Liv och dikt. Plattan släpptes under våren 2024 och turnén går för fulla hus. Läs mer …
Vispoeten är tillbaka
Efter flera års tystnad får nu dagens ljus äntligen möta Dan Berglunds sjunde album Liv och dikt. Albumet består av en nyskriven svit sånger, där den röda tråden kan sägas vara den inre världens växelspel med den yttre. Hur liv och dikt bryts som i ett prisma. Vi möter migranten som måste korsa havet i en bräcklig farkost för att nå fast mark.
»Dan Berglund väjer inte för intigheten och svärtan men han gör det med en lika anklagande som upplyftande intensitet och känsla som hos den unge Bob Dylan eller den ärrade Fred Åkerström. Och poesin är hans eget seende och full av underbara konkretioner.«
»Dan Berglunds texter är elakare, känsligare, mer genomskådande, överraskande, egensinniga och välformulerade än något som skrivits i visform efter Cornelis. Han är en blandning av djupsinnig filosof, arg gatukämpe och kolsvart humorist som inte liknar något annat, och det gör inte heller hans sångröst som verkar bruten ur en järngruva.«
Det var visserligen länge sedan dessa ord skrevs och nu är det tolv år sedan det senaste albumet »Allt är idioternas fel« släpptes. Men nog stämmer beskrivningen än i dag på denne tidlöse, högt aktade och älskade viskonstnär.
Liv och dikt
Vi möter sångaren själv där han ligger i bilens baksäte sjungande Dan Andersson på väg till jobbet på järnlagret på Hisingen en vintermorgon i ett tidigt 70-tal. Vi möter honom som barn en midsommarafton när dansen går i Folkets Park. Eller i trivsamt samspråk med finska krigsveteraner. Och han sjunger om kärleken i antropocen. Han rör sig obesvärat mellan det skirt lyriska och det drastiskt burleska.
För arrangemangen står främst gitarristen Henrik Cederblom och pianisten Harald Svensson. Det hela landar i en livfull och genreöverskridande mix som tillåts spänna över allt från finsk tango till skitig garagerock. Albumet släpptes våren 2024.
Medverkande
Dan Berglund – sång
Henrik Cederblom – gitarrer
Harald Svensson – piano, dragspel, tramporgel
Viktor Turegård – bas
Lisen Rylander Löve – tenorsaxofon
Erik Bodin – trummor
Staffan Svensson – trumpet, flygelhorn
Bengan Blomgren – gitarr
Dan Berglund
Han föddes 1954 i Helsingfors av svensktalande föräldrar. De emigrerade senare samma år till den värmländska staden Kristinehamn.
– Vi bodde tre personer, en schäferhund och ett gammalt Malmsjöpiano i en etta med kokvrå. Pappa jobbade på Albin Motor, mamma satt hemma och spelade Chopin, hunden skällde och grannarna klagade, berättar Dan Berglund.
När Dan var elva år gick flyttlasset till Göteborg. I högstadiet fick han för sig att han skulle bli författare och grep sig an världslitteraturen, vilket medförde att han inte fick mycket tid över till sin skolgång.
– Kompassnålen snurrade. Plötsligt, vid sjutton, gick jag i konstskola. Men föll lika plötsligt för den obetvingliga impulsen att köpa en gitarr, en råttfälla från en postorderfirma. Jag ämnade bli en ny Dylan eller Cohen.
Han sökte sig ut i arbetslivet. Ville förvärva självupplevt stoff till de sånger han kände pocka inom sig. Volvo, Stena Line, Pripps, Söderberg & Haak. 1975 kom hans första LP »En järnarbetares visor«. Den släpptes på KFML(r):s bolag Proletärkultur.
– Mea culpa… och än idag är det en av låtarna från den skivan som ger mig mest stimpengar. Vilket retar mig något obeskrivligt.
1979 sålde han gitarren och sa goodbye till kommunismen. Flera tysta år följde. Återkom dock 1987 med LP:n »Vildmarken«. Därefter skulle det dröja typ en generation, hela tjugo år, till dess han dök upp igen med något nyskrivet.
Idag släpper Dan Berglund ett nytt album, betitlat »Liv och dikt«.
– Det började med att jag oväntat återsåg två gamla vänner. Det var härom året, strax innan pandemin. Vi hade jobbat på samma ställe på 70-talet, ett järnlager ute på Hisingen. Men nu satt vi alltså på lokal och drog oss till minnes världen av igår. Vännerna påminde mig om något jag nästan hade glömt: att de brukat plocka upp mig med bil på väg till jobbet, och att jag sen låg på rygg i baksätet och sjöng Dan Anderson och Bellman. Det var en bild som bet sig fast. Av flykt, av lek, av konstens verklighetsöverskridande kraft. En bild värd att dikta en visa om. Den fick heta »Resan till jobbet«. Sen blev det av bara farten en hel till drös med låtar.
